Robinson Zayera

From Robinson to Real Life: Zayera Khan's Transformational Journey | Ali Saghai Podcast

Robinson 2024

Den här grafiken (klicka för att se större bild) visar deltagarnas ålder och längd. Som ni kan se är jag den kortaste deltagaren.
Dom äldsta deltagarna är Ci och Lars. Den yngsta är Simone.

Vad gäller viktnedgången är det intressant, att många har gått ner 11 kilogram, som har varit längst i programmet. Rooble och Alexander som väger mest har också gått ner mest i vikt.

Vad jag minns har några tävlingar anpassats till deltagarnas storlek. Min egen uppfattning är att fler tävlingar skulle ha anpassats till vår storlek. Att vara stor i längd, bredd och ha mycket muskler är till en fördel i Robinson.

I slutändan tror jag att både ålder och storleken har påverkat mycket i tävlingarna men jag kan inte exakt hur. Det krävs mer analys än vad jag har tillgång till just nu. Läkarteamet som följde oss deltagarna varje dag tog vår puls, blodtryck, syreupptagning, skulle säkert kunna analysera vilka personer som "mådde bra", vilka som blev sjuka, svaga och vilka av oss som gjorde misstag som hade kunnat korrigerats på plats.

Har tävlingarna anpassats till deltagarna?

Ett av mina största misstag var att jag hade svårt att dricka vatten, det smakade dåligt (blää) och jag led av vätskebrist i några veckor. Jag skulle ha efterfrågat av filtrering av vatten för att kunna dricka det. Vatten fanns tillgänglig för oss i plastdunkar som fylldes på vart efter dom tog slut.

Mitt andra misstag var att jag åt för lite, hade svårt att äta och borde nu i efterhand "tvingat" mig själv att äta mer.
Min kompis Pål hade en bra intuition gällande maten och åt mycket mat, även om det var till mångas förtret och han uppfattades som "gamen". I en verklig överlevnadssituation så behöver hjärnan näring att fungera.

Sista 2 veckorna på Robinson märker jag avsevärt försämrad kognition och jag säger det även i några videos direkt efteråt att "min hjärna funkade inte som det ska, hade svårt att minnas". Det här med hjärnkapaciteten märkte jag av efter Robinson också, att fokusera, koncentrera sig, minnesfunktion var mycket sämre och det har tagit tid för hjärnan att återhämta sig. Ologiskt och ibland irrationella handlingar, ilska och utmanande att hantera stressen.

Jag märkte också av klimakteriebesvären på plats och dessa blev mycket värre när jag återvände hem också. Svettningar, svallningar, humörsvängningar. Nu i efterhand vet jag inte hur mycket klimakteriebesvären har överlappat med återhämtningen från Robinson.
Det jag vet definitivt är att kroppen och hjärnan har utsatts för mycket påfrestningar som tagit mig lång tid att återhämta mig ifrån.

Mina misstag under Robinson

Videos på Youtube innan och efter Robinson äventyret

Dagen innan jag ska in på Robinson äventyret. Farhågor och lite nervöst.

Dagen efter Robinson. Lite väck, sneda ögon, myggbett.

Sista morgonen, Caramoan 25 september 2023

Sista dagen innan finaltävlingen, Caramoan 25 september 2023

Video in English about Robinson, the Swedish Survivor TV gameshow

Första natten på hotellet efter Robinson, 22 september 2023

Utmaningar, självinsikter från min medverkan i Robinson (publiserat 20 maj 2024)

Min uppväxt

Jag vill berätta om mina utmaningar och varför jag hela tiden i Robinson pratar om att jag har svårt att prestera. Under min uppväxt var det väldigt viktigt att prestera, att vara bäst i skolan.

Det stod i kontrast mot att växa upp i en kultur där flickor och tjejer inte uppmuntrades att att träna och sporta. Jag är inte uppvuxen eller uppfostrad med fysiska aktiviteter. Mina föräldrar uppfostrade mig till att vara duktig i skolan. Fysiska aktiviteter var ovanliga, och begränsade till lekar med andra barn.

Först när vi flyttade till Sverige, och jag gick på gympan i skolan, kom jag i kontakt med idrott och sport. Jag tyckte att det var jobbigt, jag gillade inte att prestera fysiskt och jag kom alltid sist i alla “tävlingar” på idrotten. Det värsta jag visste var att jogga och springa medan idrottsläraren manade på.

På högstadiet la en lärare/tränare märke till att jag, oftast som ensam tjej spelade pingis med killarna på rasterna. Vi lärde känna varandra genom att han började spela pingis med mig. Han bjöd med mig till volleybollträningar som han höll i, och det var enda gången i min uppväxt som jag hade roligt i en lagsport.

Volleybolltränaren blev en viktig person för mig. Jag såg glädjen i fysiska aktiviteter, i idrott, tack vare hans uppmuntran och alla sportaktiviteter vi gjorde tillsammans. På somrarna åkte vi och badade tillsammans med andra ungdomar. Jag gillade att simma och bada i min egen takt, i lugn och ro, men aldrig som tävling eller prestation.

När jag började gymnasiet så tappade vi kontakten, då hade jag fullt upp med skolan och utmaningarna som följde med håret (se artikeln nedan).

Robinsondeltagande

När jag sökte till Robinson lockades jag aldrig av tävlingarna, utan av hur jag skulle fungera i ett samspel med andra personer i en ovanlig situation med många okända faktorer. Jag var nyfiken på överlevnadsaspekten och på hur grupper utvecklas genom konflikter och utmanande situationer.

Jag blev själv överraskad, och förvånad, över prestationsångesten som kom redan vid första tävlingen. Jag, som många andra, greps av panik när vi fick veta att det första vi skulle göra var att tävla mot varandra med en gång. Nästa dag röstades jag ut av Lag Nord.

Jag kom aldrig in i gruppen och blev bortvald på grund av min oförmåga att “sälja in” mig själv och att förstå det sociala samspelet. Redan där och då blev jag blockerad och kunde inte knyta an med någon i gruppen. Den enda personen som kom fram till mig och pratade med mig var Maureen. Hon ville att jag skulle försöka knyta an med de andra i Lag Nord för att öka mina chanser. Jag förmådde inte, och var inte känslomässigt nåbar för andra. Jag förväntade mig det värsta, och var chockad över händelserna under det första och andra dygnet.

Gränslandet

När jag kom till Gränslandet var jag helt knäckt. Jag ville inte tävla. Jag hade nästan redan gett upp. Den första veckan på Gränslandet förlorade jag alla tävlingarna, orkade knappt göra en insats. Jag förlorade och väntade på att lämna, när ödet plötsligt ville ge mig en andra chans.

Först då lyckades jag vända min mentalitet under andra veckan på Gränslandet. Alexander spelade en stor roll då han peppade mig att delta i tävlingarna. Han tror på mig som ett sätt som ingen annan har gjort tidigare. I efterhand påminner Alexander mig om volleybolltränaren: en person som ser mig genom alla murar, och som försöker förstå mig och nå mig där jag är i mitt skyddsskal.

Tävlingsångesten
Från dag 1 på Robinson var jag knäckt. Jag var besviken över mina egna prestationer och gick in i varje tävling beredd på att förlora och lämna. Jag ville inte göra mig själv besviken genom att tro att jag hade en chans i tävlingarna.

Jag berättade om prestationsångesten för produktionsteamet och sa att jag inte ville tävla eller delta i tävlingarna. Jag ville verkligen inte. Jag orkade inte.

Inför varje tävling, i nästan varje avsnitt hör ni mig säga: jag kommer inte klara av det här. Jag tror inte på mig själv, är så blockerad och har så mycket prestationsångest. Emotionella triggers och trauman tränger upp genom ytan.

På Gränslandet grubblade jag mycket över varför jag känner prestationsångest och känner mig blockerad i tävlingssituationer. Insikter framträdde i mina drömmar, genom mitt undermedvetna, under min tid på Gränslandet.

Kroppsbestraffning

Genom mina drömmar blev jag påmind om att jag har både bevittnat och upplevt kroppsbestraffning i skolan, där lärare pryglade och bestraffade barn, mina klasskamrater, framför mig.

Jag är född 1974 och uppvuxen i kulturer, länder där kroppsbestraffning är tillåtet och en norm. I Sverige förbjöds barnaga i hemmet 1979 men i dessa länder är det fortfarande tillåtet med kroppsbestraffning. 

https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/vald-mot-barn/barnens-varldskarta/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Aga

Jag blev bestraffad genom att tvingas göra statiska saker, som att hålla armarna utsträckta över huvudet. Tävlingsmomenten i Robinson associerade jag på ett omedvetet plan till kroppsbestraffning, att jag måste göra något fysiskt krävande som bestraffning. 

Nu i efterhand har jag förstått att varje tävlingsmoment där jag skulle tävla mot en annan människa, oavsett om det var jag eller någon annan som förlorade, så var deltagandet i sig en bestraffning. 

Det är först när Robinson väl sänds som jag förstår händelserna i sitt sammanhang genom TV-rutan. När jag tävlar och vinner, är det någon som bestraffas, någon som far illa. Därför säger jag förlåt till Pontus, Karin och Ci när dom åker ut - jag känner mig skyldig.

Att som barn ha upplevt kroppsbestraffning har påverkat mig på djupet. Jag hade ingen aning om detta förrän jag deltog i Robinson och blev medveten om prestationsångesten och blockeringarna kopplade till tävlingar, speciellt vid statiska moment i tävlingarna.

Attitydförändring

Hur kom jag vidare avsnitt efter avsnitt? På ett medvetet plan var jag tvungen att ändra min attityd och mitt mindset: jag var tvungen att delta i tävlingarna för att vara kvar i Robinson. Jag behövde lura mig själv att det var roligt att tävla, att det inte finns någon prestation i att delta i tävlingarna, att inte bry mig om att förlora.

Jag har lättare att hantera mentala utmaningar än fysiska utmaningar, och i de mentala tävlingarna gick det bättre och jag lyckades prestera i dem. Efter att Alexander peppade mig på Gränslandet lyckades jag vinna mot Pontus, och senare även mot Charlotta. Då fick jag lite mer tro på mig själv, och jag kunde lura mig själv att tycka att tävlingsmomenten var roliga.

Folk har skrivit och frågat: Varför säger du i avsnitt efter avsnitt hur dåligt du presterar?
För det var så jag kände under hela Robinson. Jag hade inget självförtroende och trodde verkligen att jag var sämst i klassen där. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var en av anledningarna till varför jag blev så orimligt arg när Pelle valde bort mig ur pilbågeskyttetävlingen.

Jag kom i princip sist på alla tävlingar i Robinson. Alla tävlingar var en kamp, där jag kämpade fysiskt, mentalt och känslomässigt. Det är rätt uppenbart att mitt humör påverkades - jag var ständigt arg, ilsken och missnöjd. Jag hade låg tolerans, och uppfattades som konfliktsökande.

För mig är det en del av den resa som jag har varit med om i Robinson, att hitta brytpunkten mellan olika personligheter, värderingar och kulturer.

Nu i efterhand förstår jag hur orimliga mina reaktioner var. Att jag säger dåliga saker och beter mig illa hänger ihop med hur jobbigt det var för mig. Det hänger ihop med den pågående konflikten inom mig.

Under sändningstiden

Nu i efterhand när jag tittar på Robinson blir jag ibland förbannad på mig själv över att jag inte trodde mer på mig själv. Speciellt när många människor har skrivit positiva kommentarer och faktiskt HEJAR på mig medan programmet sänds.

Jag är förbannad över att jag inte trodde på min egna prestationsförmåga. Att jag inte trodde att skulle kunna mäta mig med, och tävla mot, de andra. Att jag inte hade pannben. Min egen tilltro var det största hindret.

Hur krävande och utmanande det är att inse, förstå sina sårbarheter, svagheter och fortsätta pusha sig själv varje dag. För det är vad ni ser under min tid på Robinson. Jag pushade mig själv i varenda avsnitt ni har sett.

Jag hoppas att du som läser texten vågar utmana dig själv. Att ta itu med det du inte tidigare vågat. Att bemöta dig själv och bearbeta det som döljs under ytan. Du kanske inte behöver delta i Robinson för att göra samma resa som jag, men jag hoppas att jag kanske har inspirerat någon att våga vara sig själv, unik och annorlunda. Att stå upp för både sig själv och de svaga i samhället.

Stöttande personer

Jag blev oerhört glad när Alexander kom in i Robinson igen. Alexander trodde på mig och min förmåga, och för det är jag evigt tacksam. Jag är så oerhört tacksam för det stöd som flera visar. Maureen och Pål bryr sig genuint om mig och visade omtanke både innan och efter tävlingarna. Ci peppade mig inför en utslagkamp. Alma sade att “Det här katten har nio liv och det verkar inte vara så lätt att slå henne”.

Jag värdesätter verkligen alla deltagare i Robinson. Vi har alla upplevt en unik situation tillsammans, och det är denna unika erfarenhet som binder oss samman, med alla våra olika perspektiv. Vi delar erfarenheter som endast vi känner till - var och en av oss. Tack för den här resan som vi har gjort tillsammans.

Utmaningar, självinsikter från min medverkan i Robinson (publiserat 20 maj 2024)

Min uppväxt

Jag vill berätta om mina utmaningar och varför jag hela tiden i Robinson pratar om att jag har svårt att prestera. Under min uppväxt var det väldigt viktigt att prestera, att vara bäst i skolan.

Det stod i kontrast mot att växa upp i en kultur där flickor och tjejer inte uppmuntrades att att träna och sporta. Jag är inte uppvuxen eller uppfostrad med fysiska aktiviteter. Mina föräldrar uppfostrade mig till att vara duktig i skolan. Fysiska aktiviteter var ovanliga, och begränsade till lekar med andra barn.

Först när vi flyttade till Sverige, och jag gick på gympan i skolan, kom jag i kontakt med idrott och sport. Jag tyckte att det var jobbigt, jag gillade inte att prestera fysiskt och jag kom alltid sist i alla “tävlingar” på idrotten. Det värsta jag visste var att jogga och springa medan idrottsläraren manade på.

På högstadiet la en lärare/tränare märke till att jag, oftast som ensam tjej spelade pingis med killarna på rasterna. Vi lärde känna varandra genom att han började spela pingis med mig. Han bjöd med mig till volleybollträningar som han höll i, och det var enda gången i min uppväxt som jag hade roligt i en lagsport.

Volleybolltränaren blev en viktig person för mig. Jag såg glädjen i fysiska aktiviteter, i idrott, tack vare hans uppmuntran och alla sportaktiviteter vi gjorde tillsammans. På somrarna åkte vi och badade tillsammans med andra ungdomar. Jag gillade att simma och bada i min egen takt, i lugn och ro, men aldrig som tävling eller prestation.

När jag började gymnasiet så tappade vi kontakten, då hade jag fullt upp med skolan och utmaningarna som följde med håret (se artikeln nedan).

Robinsondeltagande

När jag sökte till Robinson lockades jag aldrig av tävlingarna, utan av hur jag skulle fungera i ett samspel med andra personer i en ovanlig situation med många okända faktorer. Jag var nyfiken på överlevnadsaspekten och på hur grupper utvecklas genom konflikter och utmanande situationer.

Jag blev själv överraskad, och förvånad, över prestationsångesten som kom redan vid första tävlingen. Jag, som många andra, greps av panik när vi fick veta att det första vi skulle göra var att tävla mot varandra med en gång. Nästa dag röstades jag ut av Lag Nord.

Jag kom aldrig in i gruppen och blev bortvald på grund av min oförmåga att “sälja in” mig själv och att förstå det sociala samspelet. Redan där och då blev jag blockerad och kunde inte knyta an med någon i gruppen. Den enda personen som kom fram till mig och pratade med mig var Maureen. Hon ville att jag skulle försöka knyta an med de andra i Lag Nord för att öka mina chanser. Jag förmådde inte, och var inte känslomässigt nåbar för andra. Jag förväntade mig det värsta, och var chockad över händelserna under det första och andra dygnet.

Gränslandet

När jag kom till Gränslandet var jag helt knäckt. Jag ville inte tävla. Jag hade nästan redan gett upp. Den första veckan på Gränslandet förlorade jag alla tävlingarna, orkade knappt göra en insats. Jag förlorade och väntade på att lämna, när ödet plötsligt ville ge mig en andra chans.

Först då lyckades jag vända min mentalitet under andra veckan på Gränslandet. Alexander spelade en stor roll då han peppade mig att delta i tävlingarna. Han tror på mig som ett sätt som ingen annan har gjort tidigare. I efterhand påminner Alexander mig om volleybolltränaren: en person som ser mig genom alla murar, och som försöker förstå mig och nå mig där jag är i mitt skyddsskal.

Tävlingsångesten
Från dag 1 på Robinson var jag knäckt. Jag var besviken över mina egna prestationer och gick in i varje tävling beredd på att förlora och lämna. Jag ville inte göra mig själv besviken genom att tro att jag hade en chans i tävlingarna.

Jag berättade om prestationsångesten för produktionsteamet och sa att jag inte ville tävla eller delta i tävlingarna. Jag ville verkligen inte. Jag orkade inte.

Inför varje tävling, i nästan varje avsnitt hör ni mig säga: jag kommer inte klara av det här. Jag tror inte på mig själv, är så blockerad och har så mycket prestationsångest. Emotionella triggers och trauman tränger upp genom ytan.

På Gränslandet grubblade jag mycket över varför jag känner prestationsångest och känner mig blockerad i tävlingssituationer. Insikter framträdde i mina drömmar, genom mitt undermedvetna, under min tid på Gränslandet.

Kroppsbestraffning

Genom mina drömmar blev jag påmind om att jag har både bevittnat och upplevt kroppsbestraffning i skolan, där lärare pryglade och bestraffade barn, mina klasskamrater, framför mig.

Jag är född 1974 och uppvuxen i kulturer, länder där kroppsbestraffning är tillåtet och en norm. I Sverige förbjöds barnaga i hemmet 1979 men i dessa länder är det fortfarande tillåtet med kroppsbestraffning. 

https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/vald-mot-barn/barnens-varldskarta/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Aga

Jag blev bestraffad genom att tvingas göra statiska saker, som att hålla armarna utsträckta över huvudet. Tävlingsmomenten i Robinson associerade jag på ett omedvetet plan till kroppsbestraffning, att jag måste göra något fysiskt krävande som bestraffning. 

Nu i efterhand har jag förstått att varje tävlingsmoment där jag skulle tävla mot en annan människa, oavsett om det var jag eller någon annan som förlorade, så var deltagandet i sig en bestraffning. 

Det är först när Robinson väl sänds som jag förstår händelserna i sitt sammanhang genom TV-rutan. När jag tävlar och vinner, är det någon som bestraffas, någon som far illa. Därför säger jag förlåt till Pontus, Karin och Ci när dom åker ut - jag känner mig skyldig.

Att som barn ha upplevt kroppsbestraffning har påverkat mig på djupet. Jag hade ingen aning om detta förrän jag deltog i Robinson och blev medveten om prestationsångesten och blockeringarna kopplade till tävlingar, speciellt vid statiska moment i tävlingarna.

Attitydförändring

Hur kom jag vidare avsnitt efter avsnitt? På ett medvetet plan var jag tvungen att ändra min attityd och mitt mindset: jag var tvungen att delta i tävlingarna för att vara kvar i Robinson. Jag behövde lura mig själv att det var roligt att tävla, att det inte finns någon prestation i att delta i tävlingarna, att inte bry mig om att förlora.

Jag har lättare att hantera mentala utmaningar än fysiska utmaningar, och i de mentala tävlingarna gick det bättre och jag lyckades prestera i dem. Efter att Alexander peppade mig på Gränslandet lyckades jag vinna mot Pontus, och senare även mot Charlotta. Då fick jag lite mer tro på mig själv, och jag kunde lura mig själv att tycka att tävlingsmomenten var roliga.

Folk har skrivit och frågat: Varför säger du i avsnitt efter avsnitt hur dåligt du presterar?
För det var så jag kände under hela Robinson. Jag hade inget självförtroende och trodde verkligen att jag var sämst i klassen där. Nu i efterhand kan jag konstatera att det var en av anledningarna till varför jag blev så orimligt arg när Pelle valde bort mig ur pilbågeskyttetävlingen.

Jag kom i princip sist på alla tävlingar i Robinson. Alla tävlingar var en kamp, där jag kämpade fysiskt, mentalt och känslomässigt. Det är rätt uppenbart att mitt humör påverkades - jag var ständigt arg, ilsken och missnöjd. Jag hade låg tolerans, och uppfattades som konfliktsökande.

För mig är det en del av den resa som jag har varit med om i Robinson, att hitta brytpunkten mellan olika personligheter, värderingar och kulturer.

Nu i efterhand förstår jag hur orimliga mina reaktioner var. Att jag säger dåliga saker och beter mig illa hänger ihop med hur jobbigt det var för mig. Det hänger ihop med den pågående konflikten inom mig.

Under sändningstiden

Nu i efterhand när jag tittar på Robinson blir jag ibland förbannad på mig själv över att jag inte trodde mer på mig själv. Speciellt när många människor har skrivit positiva kommentarer och faktiskt HEJAR på mig medan programmet sänds.

Jag är förbannad över att jag inte trodde på min egna prestationsförmåga. Att jag inte trodde att skulle kunna mäta mig med, och tävla mot, de andra. Att jag inte hade pannben. Min egen tilltro var det största hindret.

Hur krävande och utmanande det är att inse, förstå sina sårbarheter, svagheter och fortsätta pusha sig själv varje dag. För det är vad ni ser under min tid på Robinson. Jag pushade mig själv i varenda avsnitt ni har sett.

Jag hoppas att du som läser texten vågar utmana dig själv. Att ta itu med det du inte tidigare vågat. Att bemöta dig själv och bearbeta det som döljs under ytan. Du kanske inte behöver delta i Robinson för att göra samma resa som jag, men jag hoppas att jag kanske har inspirerat någon att våga vara sig själv, unik och annorlunda. Att stå upp för både sig själv och de svaga i samhället.

Stöttande personer

Jag blev oerhört glad när Alexander kom in i Robinson igen. Alexander trodde på mig och min förmåga, och för det är jag evigt tacksam. Jag är så oerhört tacksam för det stöd som flera visar. Maureen och Pål bryr sig genuint om mig och visade omtanke både innan och efter tävlingarna. Ci peppade mig inför en utslagkamp. Alma sade att “Det här katten har nio liv och det verkar inte vara så lätt att slå henne”.

Jag värdesätter verkligen alla deltagare i Robinson. Vi har alla upplevt en unik situation tillsammans, och det är denna unika erfarenhet som binder oss samman, med alla våra olika perspektiv. Vi delar erfarenheter som endast vi känner till - var och en av oss. Tack för den här resan som vi har gjort tillsammans.

Min frisyr och avsaknad av hår (publiserad 19 april 2024)

Foton på Zayera 1987 (13 år) och 1989 (15 år)

Du är på väg att läsa en berättelse som jag inte har delat offentligt tidigare. Jag har levt med en hemlighet sedan jag var tonåring.

Hår har en kraftfull symbolisk betydelse, och för många är håret en viktig del av hens identitet, ett uttryck för ens personlighet. Håret speglar skönhet och attraktionskraft, och människor spenderar stora summor på styling och hårvård.

Hår kan också kopplas till auktoritet och makt. Styrka och vitalitet är förknippade med tjockt, friskt hår. Hår kan berätta om status, traditioner och värderingar genom mänsklighetens historia. I vissa religioner lämnas håret oklippt som ett tecken på hängivenhet till sin tro. Att tappa hår symboliserar åldrande, sjukdom och sorg.

Som barn och ung tonåring spelade utseendet aldrig någon roll för mig. Mina föräldrar är från Pakistan och jag växte upp i ett muslimsk familj. Jag tänkte inte mycket på visuell skönhet eftersom den islamiska kulturen och traditioner inte betonar dessa aspekter. Vi hade inga speglar, och jag såg sällan mig själv i spegeln. Jag hade aldrig smink som tonåring, då mina föräldrar inte tillät det. Min mamma hade ett litet sminkbord med parfymer, ansiktsvårdsprodukter, oljor och sminkartiklar. Hon sminkade sig för speciella tillfällen, för högtider och fester.

Jag växte upp med att schamponera och tvätta håret ett par gånger i veckan. Jag kammade håret dagligen, vilket var ansträngande och tog tidid, och ibland kammade min mamma mig. Hon brukade klippa mig sedan barndomen.

Hårinoljning är en stark tradition i södra Asien, med ursprung i Ayurvedisk praktik. Man masserar hårbotten och oljar in håret med kokosolja, sover med det under natten eller har det under dagen, och tvättar sedan ur det. Min mamma och andra kvinnliga släktingar brukade massera in oljan på mig på mitt huvud och hår. Min mamma använde även henna för att kyla ner huvudet och ge håret näring under de varma årstiderna. Jag använde sällan henna i håret, men det skimrande och glittrande de få gånger jag gjorde det. Jag älskar dofte an henna och jag kände mig så speciell när jag väl använde det.

Vi flyttade till Sverige när jag var 10. Enorma skillnader vad gäller att börja anpassa sig till livet här: värderingar, kulturen, att ära sig språket. Frisörerna i Sverige på 80-talet kunde inte riktigt hantera mitt hår. Jag ogillade frisörernas klippning och styling av håret, och blev alltid missnöjd.

Som en person med sydasiatisk bakgrund har jag haft tjockt, svart glänsande hår, och i Sverige, där jag har bott sedan jag var tio år gammal, har jag fått jag många komplimanger för mitt vackra, frodiga hår.

När jag växte upp tänkte jag inte så mycket på mitt utseende. Som ung tonåring föredrog jag bekväma kläder. Jag hade en tomboy-stil, klädd i lösa kläder: byxor, shorts, t-shirts och skjortor med krage.

Började tappa håret

Vid 14 års ålder började jag tappa håret. Varje dag, särskilt på kvällarna och nätterna, fick jag en fruktansvärd klåda och kliade i hårbotten. Klådan blev gradvis värre under de kommande två åren. När jag gjorde läxorna på kvällarna kliade hårbotten okontrollerat, jag kliade och såg varje kväll hårstrån ramlaav på skrivbordet.

Under de åren tappade jag säkert 50 procent av mitt hår, och det blev uppenbart att jag höll på att tappa håret. Jag kunde tydligt se fläckar på hjässan och sökte hjälp hos vården, äkaren hittade inget problem och sa till mig att det förmodligen var tonårens stress, och att mitt hår skulle växa tillbaka av sig självt.

Rakade av håret

Vid 16 års ålder rakade jag mitt huvud för första gången, på inrådan av familj och släktingar. Vi har en tradition av att raka av håret när problem uppstår, som håravfall. Min familj och mina släktingar trodde att det kunde hjälpa mot klådan och kliandet. En ingift moster rakade av mitt hår för första gången, och använda ett rakblad. Jag minns det tydligt. Jag satt på en liten pall, och hon stod över mig. Hon klippte metodiskt i flera timmar tills hon nådde hårbotten, och började sedan raka mitt huvud utan att försöka skada hårbotten.Men utslagen som orsakades av klådan var över hela huvudet. Och det blödde.

Först lät jag håret växa ut under de kommande månaderna, men rakade därefter håret med jämna mellanrum från 16 till 22 års ålder. En gång ville en av mina bästa vänner se mig raka huvudet, och hon blev chockad över hur mycket det blödde av blödningen på grund av utslagen. Hårbotten var blodig av såriga utslag. När jag var 22 år bestämde jag mig för att hålla mitt huvud permanent rakat, och fick till vana att raka mig en gång i veckan med en rakhyvel.

Den nya frisyren

Vid 16 års ålder accepterade jag att det fanns genetiska eller hormonella orsaker till håravfall och skallighet. Jag blev också tvungen att acceptera de kala fläckarna, och faktumet att håret kanske aldrig växer där igen igen. Fläckarna är synliga sedan tonåren på hjässan, i området ovanför min panna.

Jag accepterade min nya frisyr och sörjde inte att jag tappade håret,men bestämde mig för att hålla håret kort och huvudet rakat. Jag identifierade mig med utseendet, med att ha ett skalligt huvud. Jag brukade bära färgglada hattar. 1990 var jag 16 år och Sinead O'Connor slog igenom, och folk trodde att jag hade kopierat hennes stil: en skallig ung tonåring.

Min pappa och några släktingar föreslog att jag skulle bära peruk. Jag föredrog att vara flintskallig framför att ha synligt tunt hår med kala fläckar på mitt hjässa.

Som en person som inte överensstämde med könsroller och normer fick jag en känsla av frihet. En frihet att njuta och vara mig själv utan samhällets begränsningar och normer. Bristen på håret befriade mig. Det tillät mig att vara en tänkare och utöva min existens obegränsat och obehindrat.

Att jag inte berättat om håravfallet förrän förra året beror främst på den sociala stigmat som är relaterad till håravfall hos kvinnor. Mina föräldrar är mer traumatiserade av situationen och dess effekt än jag själv. Min familj och mina släktingars reaktioner och beteende kring håravfall uppstod på grund av traditioner och värderingar kopplade till håret. Min familj och mina släktingar har varit väldigt bekymrade över min livskvalitet, och över vilket bemötande jag får i samhället, socialt och professionellt på grund av min skallighet.

Medicinska orsaker till håravfallet

Jag är inte säker på vad som orsakade håravfallet när jag var en tonåring, och i 20-årsåldern ville jag inte rikta min uppmärksamhet mot det eftersom jag tyckte att det var meningslöst att söka efter ett botemedel.

Tolv år senare, i 30-årsåldern, bodde jag i Schweiz och tänkte att det var dags att träffa en specialist. Hen tog hårprover och konstaterade att hårsäckarna på frontal regionen var "döda" eller inte regenererade som de skulle. Några år senare besökte jag en annan läkare i Schweiz som diagnostiserade mig med ärftligt håravfall: androgenetisk alopeci, så kallat kvinnligt håravfall. Den läkaren gav mig recept på ett läkemedel, men det gav mig kraftiga allergiska reaktioner över hela kroppen och jag fick sluta med medicinen. Jag bestämde mig för att inte prova fler läkemedel, och sedan dess har jag inte sökt vård eller behandling.

Jag mår inte dåligt av att ha tappat mitt vackra, tjocka hår, men jag har stört mig på alla frågorna jag har fått genom åren. Varför har jag rakat huvud? Är du en buddhistisk nunna? Har jag cancer? Men du ser för frisk ut för att ha cancer. Varför låter du inte ditt hår växa? Jag är säker på att du har vackert tjockt, vackert hår.

Min reaktion var alltid att skratta bort det och ge ett vagt, undvikande svar. Det är andras besatthet med hår som har fått mig att känna mig obekväm. Jag vill inte dela min personliga historia om håravfall med främmande människor. Jag har knappt berättat detta för mina vänner.

Jag är nöjd med mina livsval och de beslut jag har tagit. Jag var aldrig fixerad vid hår eller ett skönhetsideal som involverar hår.

Jag hoppas att den här artikeln kan inspirera till att känna stolthet och en känsla av uppskattning hos människor med skalligt huvud, oavsett varför de är det. Gör det inte till ett trauma att vara skallig, och gör inte antaganden om varför en person inte har hår.

Detta är en del av mitt liv, och det har påverkat mig och format mina upplevelser. Det första intrycket som andra får av mig är mitt kala huvud,, avsaknaden av håret, men jag håller mitt kala huvud högt och bär det med stolthet.

Ditt hår definierar inte dig

Om du är en tonåring som upplever håravfall, förstå att det inte betyder att du kommer förlora dig själv eller ditt liv. Du lever ditt liv, precis som du vill, med eller utan hår.

Håret bör inte vara en identitetsmarkör. Hår bör inte diktera skönhetsideal. Hår bör inte vara någon personlighet. Att tappa hår ses fortfarande som ett problem, något som måste åtgärdas och fixas. Kan vi istället sluta skambelägga avsaknad av hår? Att tappa hår borde behandlas som en naturlig sak, oavsett när, och varför det sker. Oavsett vem som drabbas av det och i vilken ålder.

Mina förhoppningar inför framtiden är att människor oavsett kön, ålder och kultur accepterar olika fysiska utseenden, att man är nyfiken på en person oavsett vilken frisyr den har.

Kan du se mig som den person jag är och inte göra hänga upp dig på om jag har hår eller inte?

Robinson Zayera: mitt ursprung

Det verkar som att folk är nyfikna på mitt ursprung utifrån Google sök. Här är en kort sammanfattning.

Jag föddes i Karachi, Pakistan, 1974. Mina föräldrar är praktiserande sunnimuslimer. Dom föddes när det var oroligt i Indien och Pakistan och båda länderna uppkom 1947.
Min pappas familj kommer från Punjab. Min mammas familj är från Kashmir. Urdu och Punjabi är mina modersmål, även om jag bara talar urdu. De första fyra åren av mitt liv tillbringade jag i Karachi, Pakistan.

Min far är en äventyrare som lämnade Pakistan. Mina föräldrar jobbade som College teachers i Nigeria. Från 1978-1984 bodde hela familjen i Nigeria.
Jag gick i grundskolan i Nigeria. Mina föräldrar lämnade Nigeria när politiken i Nigeria blev turbulent och militären tog över makten.

Min far ansökte och blev antag till doktorandstudier i Kemi vid Lunds universitet. Än en gång flyttade hela familjen till Lund. 1984 till 1994 bodde jag i Lund. Gick på Svenshögskolan, Fäladsgården, och Katedralskolan. Min tid på Lunds universitet varade ett år då jag studerade arabiska och ryska samt var aktiv i studentlivet i Lund.

1994 till 1997 studerade jag Kognitionsvetenskap vid Högskolan i Skövde. Mina studier ledde till en tjänst som forskarassistent vid KTH i Stockholm 1997 till 1998. 1998 till 2000 studerade jag Interaktionsdesign på Malmö högskola.

Efter att ha avslutat min kandidat- och masterexamen kände jag mig trygg att började jobba inom IT. Cambridge Technology Partners, ett amerikanskt konsultbolag anställde mig i juni 2000. Under min tid där arbetade jag på konsultuppdrag i Holland och Kalifornien, USA.

2001 flyttade jag till Zürich, Schweiz, och jobbade där till 2006. Där lärde jag mig tyska och talar det flytande. Jag har även bott ett år i Amsterdam, Holland, 2006 - 2007 och Lausanne, 2007 - 2008. Sedan 2008 har jag varit baserad i Stockholm.

Jag har arbetat inom IT-branschen och produktutveckling, designat nya produkter och tjänster. Jag har jobbat som konsult på uppdrag, och även i offentlig sektor i Sverige. Bland de organisationer jag har arbetat för finns FMV, Jordbruksverket, Försäkringskassan, KPA Folksam, Arbetsförmedlingen, Scania, HSB, och Azets. Vill du veta mer om mitt yrkesliv kan du se min profil på Linkedin.

Robinson deltagande "dagbok"

Anmälan till Robinson Maj 2022

Jag anmälde mig till Robinson slutet av Maj 2022 och blev kallad på första intervjun redan 2 veckor senare. Vi bestämde att det var för kort tid då att hinna delta i alla förberedelser, göra hälsoundersökningen och ta vaccinationer ifall jag skulle delta i produktionen och inspelningen som redan skulle ha skett Juli-Augusti 2022. Dessutom så hade jag resan en resa inplanerad som jag inte kunde skjuta upp.

Antagningsprocessen till Robinson

Mars 2023 blev jag kontaktad och hade intervjuer med Mastiff och produktionsteamet för Robinson. Därefter blev jag kallad på slutcasting i början av Juni. Innan dess skulle en registerutdrag från Polisen med belastningsregister skickas in. Samt jag skulle börja spela in korta videos till mitt hemmaporträtt.

1 juni 2023 hade jag slutcasting intervjuerna under 2 timmar. Där fick jag träffa redaktörer, producenter samt psykologen. Inför samtalet skickade jag in en hälsodeklaration och psykologformulär. Jag skulle även ha med passet inför visumansökan.

Välkommen till Robinson

15 juni 2023 fick jag mailet om att jag är antagen och deltar i Robinson!

Vi fick medverkande avtal att läsa och prata igenom innan vi skrev på avtalet. I avtalet står alla villkor under inspelningen och sändningstiden. Jag fick skicka in covidbevis, bild på passet, göra hälsoundersökningen och ta alla vacciner. Samt skicka in en video där jag simmar 25 meter bröstsim.

Vaccinationer som bekostades av produktionen:

• Hepatit A + B, 2 doser

• Dukoral, 1–2 doser beroende på tidigare intag av vaccin

• Tyfoid, 1 dos

• Japansk encefalit, 2 doser

• Om du är över 30 år så rekommenderas det att du uppdaterar ditt grundskydd (difteri, stelkramp, kikhosta och polio).

Eftersom jag reser ofta så hade jag redan en del vacciner men var tvungen att uppdatera mitt grundskydd och tog vaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta, dukoral 2 doser, japansk encefalit. 3 veckor senare ringde Svea vaccin och meddelade att jag även behövde ta Poliovaccinet då det inte ingick i "grundskyddet" som jag fick i Juni.

15 Juli tog jag Poliovaccinet och fick väldigt märkliga biverkningar, med väldigt mycket smärtor i lårbenen, benmusklerna och fotleden. Jag hade svårt att gå, och röra mig normal under flera veckor. Under Stockholm Pride början av augusti, hade jag fortfarande besvär i fötterna pga biverkningarna och orkade inte stå på fötterna så länge.

Förberedelse inför Inspelningen

Min plan var att hårdträna inför Robinson, bygga upp styrkan i kroppen och ha lite bättre kondition. Jag hade svårt att motivera mig att göra statiska övningar, vilka jag gjorde lite sporadiskt. Biverkningar från Poliovaccinet och smärtorna hindrade mig från att träna och komma igång med styrkan. Jag funderade under Stockholm Pride att jag kanske borde "anmäla förhinder pga sjukdom och biverkningarna" för att åka vid en annan inspelningsperiod. Robinson spelas ju in 2 säsongen varje år, så jag hade ju haft fler chanser oavsett att delta. Men eftersom jag är arbetslös, arbetssökande så tänkte jag att NU har jag tiden och möjligheten att åka iväg på ett äventyr utan att vara bunden till en arbetsgivare som ska bevilja tjänstledigheten.

Svårt att säga till en arbetsgivare: "jag ska åka bort och jag vet inte hur länge jag är borta, samt jag vet inte heller i vilket tillstånd jag är i när jag kommer tillbaks".

Jag ringde Annki Nilsson som jag lärde känna på en resa Juli 2022. Annki och jag var på en resa med Rosabussarna till Färöarna och Island. Hon gav mig rådet att äta upp mig och gå upp i vikt. Så jag började äta mycket mer mat och glass 2 gånger om dagen!

Packning inför resan

Jag fick instruktioner om vad jag ska packa i min Robinson väska. Alla kläder skulle jag fotografera och skicka för godkännelse. Inga loggor ska synas på kläder eller skorna. Inga smårutiga eller smårandiga, eftersom småmönstrade kläder och skor “kryper i bild” och upplevs som störande i TV-rutan.

Mediciner ska vara godkända av produktionen och läkaren i förväg.

Inga smycken eller värdesaker, inga örhängen och piercingar.

Jag fick packa följande:

• Tyfoid, 1 dos

• En kortärmad t-shirt eller skjorta

• En långärmad t-shirt, skjorta, tjocktröja

• Ett par långbyxor

• Ett par shorts

• Ett par strumpor

• Två par underkläder

• En huvudbonad

• En BH

• Ett par badkläder

• En regnjacka eller skaljacka

• Ett par sandalar/flipflop

• Ett par stängda skor (hade inte behövts då vi fick sneakers på plats)

• En personlig sak som är godkänd av produktionen

På plats fick vi ett par vattenskor och ett par träningsskor som vi ska använda under tävlingarna.

Jag sydde över mina loggor, fotade och skickade mina kläder för godkännande. Jag hade svårt att välja och förutse skaljackan eller regnjackan, ska jag räkna med tropisk regn eller bara värme och fuktigt klimat?

Jag ska återkomma till klädvalet längre fram under sändningen. Nu i efterhand kan jag säga att jag gjorde några missar gällande klädvalet.

Min personliga sak

Jag skickade in följande prylar som förslag:

• Simglasögon

• Armekniv

• Nagelklippare

• Sidenlakan

• Kokosolja

Jag fick ta med simglasögon!

Mina kontaktpersoner

Jag fick även ange en ICE kontaktperson samt vem jag ville få ett personligt brev ifrån.

Resan från Stockholm till Filippinerna

Vi fick strikta instruktioner om att inte prata med någon under flygresan, då personer från produktionen samt en deltagaransvarig är på samma flyg. Vi fick endast kontakta deltagaransvarig via mobilen.

Om vi ser att du pratar eller på något annat sätt tar kontakt med någon annan medresenär begår du regelbrott och kan riskera att bli diskad. Så prata inte med någon.

Resan började att jag blev upphämtad med taxi och vi var flera timmar innan på Arlanda. Lustigt nog så började både jag och andra deltagare spana efter varandra. Vi räknade redan ut vilka som såg ut som "deltagare" och alla höll sig tysta och för sig själva!

Två flygresor och en bilresa till Caramoan i Filippinerna

Flyg till Manila, övernattning på hotell nära flygplatsen. Inrikesflyg till Legazpi. Därefter 5 timmar lång bilresa till Caramoan. Jag flög endast med handbagage, en cabin bag och ryggsäck. Av tjejerna var jag den med minst packning! ;-)
Tyvärr flög jag även med en förkylning som blev värre under flygresan. Förkylningen var till min nackdel under följande dagarna.

Vi landade och samlades i Manila. Något oklara instruktioner och jag hittade vår "reseguide" ganska snabbt men fick vänta länge på att andra förvirrade personer skulle hitta "reseguiden". Vi blev körda till hotellet som låg i området mitt emot flygplatsen vid motorvägen. Vi checkade in och fick instruktioner att inte lämna hotellrummet, dvs inte gå ut och beställa in maten till rummet!

Du får under inga omständigheter lämna ditt rum. Beställ middag på 500 pesos via roomservice. Du får inte dricka alkohol.

Uppsamling nästa morgon efter frukost, checka in på inrikesflyget. När vi väl hade checkat in, fick vi veta att inrikesflyget var försenat, så vi fick vänta 4 timmar (minns inte exakt) på en liten flygplats och åt lunch där innan vi flög till Legazpi. Framme i Legazpi så var det bara att sätta sig i minibussen och åka ca 6 timmar på dåliga bilvägar till Caramoan. Jag tror vi kom fram vid 21-tiden till hotellet där vi var inkvarterade i några dagar innan inspelningen.

Under hela resan rådde alkoholförbud. Mycket väntetid på resan och inte prata med någon alls. Vi tittade mest på varandra.

På hotellet innan Caramoan

På hotellet fick vi alla var sin rum. Vi fick maten leverade till dörren och fick äta maten på hotellrummet. Jag började äta maten utanför rummet, stod eller satte mig på en pall. Jag sa till vår deltagaransvarig att vi måste få röra på oss, kroppen är helt stel efter dessa 2 resdagar och jag behöver promenera. En av deltagar ansvariga fick gå korta 1 kilometers promenad med oss, en och en nästa dag.

Hotellrummet var väldigt enkel och sparsam. Varmt och fuktigt. Jag svettades så mycket och det tar alltid min kropp några dagar att vänja sig vid värmen. Jag använde AC minimalt i rummet då jag ville verkligen vänja kroppen vid den tropiska fuktigheten. Vad jag minns var temperaturen ca 32 grader dagtid och ca 28 grader på nätterna. Värmen störde mig inte alls. Men att inte kunna röra mig fritt var jobbigt. Jag hörde hundarna i byn som skällde och fåglarna vid olika tider på dygnet. Dagtid hörde vi barnen leka i grannhuset då det fanns ett basketbollsplan.

Byn var väldigt fattigt och det såg ut som det brukar göra i Filippinerna på landet. Många hus hade husdjur, lösa hundar, katter och även en del höns. Jag såg jordbruk och odlingar, risfält, fruktträd som bananer, mangon och även en del grönsaker som odlades vid varje hus. Människorna tittade nyfiket och vänligt på oss.

TV produktionen i Caramoan

Jag anar att byborna var vana att se "Survivor" deltagare på vift i byn. Många olika länder och nationalisterna brukar spela in "Survivor" som Robinson heter på engelska här i Caramoan. Efter inspelningen köpte jag några T-shirts och där står följande länder: Filippinerna, Belgien, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Norge, Nederländerna, Israel, Indien, Japan, Kanada, Serbien, Sverige, Slovenien, Slovakien, Sydafrika Rumänien, Tjeckien, Ungern och USA.

Produktionen görs av Philippine Film Studio i samarbete med produktionsbolagen från olika länder. Det är en hel filmindustri som sysselsätter och ger arbete till många personer i Filippinerna. Det är helt otroligt hur många människor som jobbar med att bygga upp tävlingarna, sköter logistiken, säkerheten och allting omkring en produktionen. Jag tror vi fick höra att det var minst 100 personer som jobbade varje dag med produktionen på plats!

TV and Movie Credits – Philippine Film Studios Inc.

Zayera Khan | Survivor Wiki | Fandom

Uppladdning inför Robinson start

13 augusti hade vi en säkerhetsföredrag gällande vilka farliga djur, insekter vi kunde råka på, vad vi skulle undvika och i värsta fall hur vi skulle hantera situationen. Läkaren på plats undersökte oss och kollade att vi mådde bra inför programstarten. Olivia Lindegren har lagt upp en video på Instagram där hon pratar om sina intryck av mig och vilka frågor jag ställde under föredraget ;-)

14 augusti hade vi fotografering på en av stränderna i Caramoan och tog alla pressfoton. Vi fick fortfarande inte prata med varandra och fortsatte tysta leken! Det var sista dagen med mobilen och vi ombads meddela våra nära och kära att vi inte skulle vara nåbar från kvällen tills medverkan var avslutad. Jag höll kontakt med min familj och mina nära kära tills kvällen 14 augusti. Sedan var det radio silence tills jag återfick mobilen när jag var ute ur Robinson! Här är en hälsning jag skickade via whatsapp :-)

Nästa dag väcktes vi tidigt på morgonen, åt frukost och kördes i minibussen med ögonbindel till stranden. Där fick vi åka båt till en strand och väntade i några timmar tills Robinson starten kickade igång!